"The threat of nuclear weapons and man's ability to destroy the
environment are really alarming. And yet there are other almost imperceptible
changes – I am thinking of the exhaustion of our natural resources, and
especially of soil erosion – and these are perhaps more dangerous still,
because once we begin to feel their repercussions it will be too late."
Dalai Lama
“If we have declared a war against the soil itself, then we are
literally committing a species level suicide”
Vandana Shiva
Kära tappra medvarelser!
Jag skulle vilja lyfta en fråga som
jag anser får alltför lite uppmärksamhet. Och det är det faktum att vi förstör
och förbrukar en av de absolut mest strategiska ändliga resurserna vi har: vår
matjord. Tillsammans med alla de andra miljö- och resursproblemen som är
kopplade till jordbruket, förtjänar detta en stor del av vår uppmärksamhet.
Hobbyodling i städerna i all ära. Men det är läge nu att ta ett ordentligt
grepp om vår matproduktion. Hur ska vi kunna producera mat på ett hållbart
sätt, så att det räcker till alla människor? Och så att den inte bara fyller
våra magar, utan att den också täcker våra näringsbehov? Vi människor har
klarat oss i miljoner år utan fossila bränslen och utan el. Men vad händer när
vi förbrukar den matjord och de ekosystem som vi är beroende av för att få mat?
För att hitta lösningar på detta,
måste vi förstå problemen med jordbruket som det ser ut idag. I debatten ligger
mycket fokus på kemikalier eller inte, och kött eller inte. Men för att komma
tillrätta med problemen, måste vi gå mer på djupet med saker och ting.
Bokstavligt talat!
Det första och viktigaste som vi
behöver förstå, är att all matproduktion handlar om levande organismer, och att
alla levande organismer är beroende av ett ekosystem. Det fundamentala
systemfel som gör att den dominerande modellen för livsmedelsproduktion är
ohållbar, är bristen på förståelse för detta. När vi separerar ekosystemets
olika delar ifrån varandra, i tron att vi på det viset ”rationaliserar” eller
”effektiviserar”. Då underminerar vi i själva verket själva förutsättningarna
för produktivitet. Detta kompenserar vi med mer och mer kemikalier, och
energiinsatser av fossila bränslen, och skyler på så vis över förlusterna i
naturlig fertilitet. Men när vi står inför brist på dessa kemikalier och
fossila bränslen, då står vi också inför ett brutalt uppvaknande.
Ett ekosystem är som en levande
organism. Alla de olika delarna är intimt sammanlänkade med varandra i
ömsesidiga beroendeförhållanden. Alla de olika organismerna strävar efter att
positionera sig på ett sådant sätt att de maximerar sina möjligheter att
överleva och föröka sig. Men där vi människor har ett mekanistiskt synsätt, där
vi reducerar organismerna till resurser som skall matas in i en
produktionsprocess för att det ska komma ut en lönsam och säljbar produkt i den
andra änden – det är då vi skapar problem. Det är då vi går in och bryter upp
länkarna, och det är då vi börjar förbruka den ändliga resurs som vår matjord
utgör.
Jordbruket är en systemstörande
verksamhet. Vi skövlar jorden, tar bort den naturliga, perenna växtligheten,
för att ersätta den med monokulturer av ettåriga grödor. Detta har vi gjort
ända sedan vi började med jordbruk för drygt tio tusen år sedan. Vi plöjer upp
jorden vilket innebär att vi i praktiken utför en massaker på jordens
ekosystem. Och då går vi miste om de ekosystemtjänster som dessa organismer har
bidragit med. De perenna växterna har erbjudit marktäckning och deras stora,
permanenta rotsystem har hållit jorden på plats. När vi tar bort dessa så
skapar vi förutsättningarna för erosion. När inget finns som skyddar och håller
kvar jorden, så blir den ett lätt byte för regn och vind. Det förrädiska är att
vi inte märker vad det är som händer. Vi ser inte att en millimeter har regnat
bort eller blåst bort. Men den millimetern tar flera årtionden för jordens
organismer att återskapa. Naturen kan inte ersätta jorden i den takt vi förstör
den.
FAO, FN:s livsmedels- och
jordbruksorganisation, konstaterar att jorden försvinner i en hisnande fart.
Och det accelererar. Mellan 1970 och 2010 gick 30 procent av världens åkerjord
förlorad. Nu larmar FAO om att ett område lika stort som hela Costa Rica går
förlorat – varje år.
Kära tappra medvarelser. Vi behöver
behålla matjorden.
En frisk jord tar med ett intakt
ekosystem har alla de funktioner som krävs för att ta hand om nederbörden på
ett hållbart sätt. De permanenta rotsystemen, aggregatbildningen, samt de
gångar som grävs av maskarna, skapar en naturlig dränering som låter vattnet
komma ner och fördelas i alla skikt. En frisk jord har också förmågan att
absorbera fukten, så att den hålls tillgänglig för växterna. Och marktäckningen
från de perenna växterna ser till att markfuktigheten behålls, och inte
avdunstar. Djurens gödsel och urin bidrar inte bara med viktiga näringsämnen,
utan också med vatten. Om vi i stället tar bort djuren och de perenna växterna,
och misshandlar det naturliga ekosystemet i jorden, och lämnar marken bar. Då
kommer marken att bli översvämmad varje gång det regnar – med erosion som följd
– men vattnet kommer inte att stanna i jorden. En del kommer att rinna rakt
igenom, ta med sig näringsämnen (och ev. kemikalier), och förorena
grundvattnet. Resten kommer att avdunsta. För att över huvud taget kunna odla
någonting, tar vi då till kemisk gödning och konstbevattning. Den kemiska
gödningen förstör jordstrukturen och den vattenhållande förmågan ytterligare.
Konstbevattningen tar slut på ytvattnet – sjöar och floder torkar ut. När dessa
är uttömda, börjar vi pumpa upp vatten från grundvattenreserverna. Och när
dessa är slut? Konflikter om vatten blir allt vanligare i vår värld.
Försaltning är ett annat problem
som förstör matjorden. Det kallas också Soil Cancer: Den perenna växtligheten i
form av gräs, buskar och träd har djupa rötter som reglerar grundvattennivån.
När dessa tas bort, stiger grundvattnet mot ytan. På vägen löser de upp salter och
tar dem med sig. Saltvattnet tränger hela vägen upp till ytan. Saltet gör att
växterna dör. Deras rötter kan inte längre suga upp vatten och näring ur
jorden. En försaltad mark är förlorad. Konstbevattning är en vanlig orsak till
försaltning. Saltet hotar nu en
tredjedel av världens åkrar. Uppskattningsvis 2 miljarder hektar per år går
förlorade. Vi behöver en modell för matproduktion som utgår ifrån ett
ekosystemtänk. Vi har inte råd att gå miste om den perenna växtligheten och den
naturliga matjordens ekosystemtjänster.
En frisk jord är en kolsänka – den
lagrar koldioxid från atmosfären. När vi röjer marken, tar bort den naturliga
växtligheten, och plöjer upp och förstör matjorden – då avgår växthusgaser till
atmosfären. Det pratas mycket om köttproduktionens klimatpåverkan. Men titta
närmare på den frågan, så ser du att det i själva verket handlar om
foderproduktionen klimatpåverkan. Kraftfoder görs av spannmål och baljväxter –
frön från ettåriga gräs som odlas i monokulturer. Miljöpåverkan från denna
produktion kvarstår ju, även om den används till människoföda. Omfattningen
minskar, hävdar många. Men förstörelsen fortsätter – bara i lite långsammare
takt. Och faktum kvarstår att matjorden är en ändlig resurs. Är det först när
vi har gjort slut på den som vi kommer förstå att vi inte kan äta pengar? Bara
med en matproduktion som bygger upp matjorden i stället för att bryta ner den,
finns det en framtid för oss människor. I ett integrerat system med idisslande
djur, där de perenna växterna och jordens ekosystem gynnas i stället för att
bekämpas, behåller vi ekosystemtjänsterna och detta är en matproduktion som är
långsiktigt hållbar. Då gynnar vi den biologiska mångfalden i stället för att
utarma den. Och då tar vi koldioxid från atmosfären, och lagrar kol i jorden.
När vi förbrukar matjorden och
underminerar den naturliga fruktbarheten, gör vi oss beroende av en
livsmedelsproduktion som bygger på insatser av tillförd energi. Maskinerna och
kemikalierna ska kompensera för de ekosystemtjänster som har gått förlorade. Idag
produceras stora delar av våra livsmedel med hjälp av fossila bränslen. Alla
ser att detta inte är hållbart. De fossila bränslena är ändliga resurser, och
de börjar sina. Om vi ska fortsätta med denna modell för livsmedelsproduktion,
måste vi ersätta dem med någon annan form av tillförd energi. Den lösning som
framförs är biobränslen. Odlingen av dessa för dock med sig samma miljö- och
resursrelaterade problem som annan odling: Marker ska röjas och plöjas upp,
dyrbar matjord ska förstöras, koldioxid ska släppas ut i atmosfären, och så
vidare. Odling av biobränslen till jordbruksmaskiner – och bilar – konkurrerar med
livsmedelsproduktionen redan idag. Matpriskrisen 2008, som orsakade
matkravaller och hotade den politiska stabiliteten i 33 länder – kom delvis av
satsningen på biobränslen. Fenomenet landgrabbing – ett slags nykolonialism där
privata intressen med sina stater i ryggen roffar åt sig mark i fattiga länder –
har delvis att göra med att säkra tillgången på mark för odling av biobränslen.
Den ohållbara modellen för
livsmedelsproduktion har ställt oss i en situation där merparten av jordens
landyta är obrukbar. Såhär ser fördelningen ut: 28 % är alltför torr. 23 % har
kemiska problem. 22 % är alltför grund. 10 % är alltför blöt. 6 % är permanent
frusen. Bara 11 procent består av brukbar jord. Och den andelen minskar hela
tiden.
Vi behöver hitta fram till en
hållbar modell för livsmedelsproduktion. Om ekosystemet självt kan utföra de
tjänster som vi behöver för att få produktivitet – då kan vi minimera vårt
beroende av tillförd energi. Då behöver vi inga kemikalier. Och då kan vi
gynna, i stället för att förstöra, vår matjord.
FAO har utlyst 2015 som International
Year of Soils – matjordens internationella år. De konstaterar att så länge som
matjorden hotas, står hållbar matproduktion, livsmedelstrygghet, och
ekosystemtjänster på spel.
Men vi kan inte vänta på att
lösningarna ska komma uppifrån. Lösningarna måste komma från gräsrötterna. Bokstavligt
talat!
"Let's talk about soil"
https://www.youtube.com/watch?v=invUp0SX49g
