För en hållbar matproduktion – på riktigt!

"The threat of nuclear weapons and man's ability to destroy the environment are really alarming. And yet there are other almost imperceptible changes – I am thinking of the exhaustion of our natural resources, and especially of soil erosion – and these are perhaps more dangerous still, because once we begin to feel their repercussions it will be too late."

Dalai Lama

“If we have declared a war against the soil itself, then we are literally committing a species level suicide”

Vandana Shiva

Kära tappra medvarelser!

Jag skulle vilja lyfta en fråga som jag anser får alltför lite uppmärksamhet. Och det är det faktum att vi förstör och förbrukar en av de absolut mest strategiska ändliga resurserna vi har: vår matjord. Tillsammans med alla de andra miljö- och resursproblemen som är kopplade till jordbruket, förtjänar detta en stor del av vår uppmärksamhet. Hobbyodling i städerna i all ära. Men det är läge nu att ta ett ordentligt grepp om vår matproduktion. Hur ska vi kunna producera mat på ett hållbart sätt, så att det räcker till alla människor? Och så att den inte bara fyller våra magar, utan att den också täcker våra näringsbehov? Vi människor har klarat oss i miljoner år utan fossila bränslen och utan el. Men vad händer när vi förbrukar den matjord och de ekosystem som vi är beroende av för att få mat?

För att hitta lösningar på detta, måste vi förstå problemen med jordbruket som det ser ut idag. I debatten ligger mycket fokus på kemikalier eller inte, och kött eller inte. Men för att komma tillrätta med problemen, måste vi gå mer på djupet med saker och ting. Bokstavligt talat!

Det första och viktigaste som vi behöver förstå, är att all matproduktion handlar om levande organismer, och att alla levande organismer är beroende av ett ekosystem. Det fundamentala systemfel som gör att den dominerande modellen för livsmedelsproduktion är ohållbar, är bristen på förståelse för detta. När vi separerar ekosystemets olika delar ifrån varandra, i tron att vi på det viset ”rationaliserar” eller ”effektiviserar”. Då underminerar vi i själva verket själva förutsättningarna för produktivitet. Detta kompenserar vi med mer och mer kemikalier, och energiinsatser av fossila bränslen, och skyler på så vis över förlusterna i naturlig fertilitet. Men när vi står inför brist på dessa kemikalier och fossila bränslen, då står vi också inför ett brutalt uppvaknande.

Ett ekosystem är som en levande organism. Alla de olika delarna är intimt sammanlänkade med varandra i ömsesidiga beroendeförhållanden. Alla de olika organismerna strävar efter att positionera sig på ett sådant sätt att de maximerar sina möjligheter att överleva och föröka sig. Men där vi människor har ett mekanistiskt synsätt, där vi reducerar organismerna till resurser som skall matas in i en produktionsprocess för att det ska komma ut en lönsam och säljbar produkt i den andra änden – det är då vi skapar problem. Det är då vi går in och bryter upp länkarna, och det är då vi börjar förbruka den ändliga resurs som vår matjord utgör.

Jordbruket är en systemstörande verksamhet. Vi skövlar jorden, tar bort den naturliga, perenna växtligheten, för att ersätta den med monokulturer av ettåriga grödor. Detta har vi gjort ända sedan vi började med jordbruk för drygt tio tusen år sedan. Vi plöjer upp jorden vilket innebär att vi i praktiken utför en massaker på jordens ekosystem. Och då går vi miste om de ekosystemtjänster som dessa organismer har bidragit med. De perenna växterna har erbjudit marktäckning och deras stora, permanenta rotsystem har hållit jorden på plats. När vi tar bort dessa så skapar vi förutsättningarna för erosion. När inget finns som skyddar och håller kvar jorden, så blir den ett lätt byte för regn och vind. Det förrädiska är att vi inte märker vad det är som händer. Vi ser inte att en millimeter har regnat bort eller blåst bort. Men den millimetern tar flera årtionden för jordens organismer att återskapa. Naturen kan inte ersätta jorden i den takt vi förstör den.

FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, konstaterar att jorden försvinner i en hisnande fart. Och det accelererar. Mellan 1970 och 2010 gick 30 procent av världens åkerjord förlorad. Nu larmar FAO om att ett område lika stort som hela Costa Rica går förlorat – varje år.

Kära tappra medvarelser. Vi behöver behålla matjorden.

En frisk jord tar med ett intakt ekosystem har alla de funktioner som krävs för att ta hand om nederbörden på ett hållbart sätt. De permanenta rotsystemen, aggregatbildningen, samt de gångar som grävs av maskarna, skapar en naturlig dränering som låter vattnet komma ner och fördelas i alla skikt. En frisk jord har också förmågan att absorbera fukten, så att den hålls tillgänglig för växterna. Och marktäckningen från de perenna växterna ser till att markfuktigheten behålls, och inte avdunstar. Djurens gödsel och urin bidrar inte bara med viktiga näringsämnen, utan också med vatten. Om vi i stället tar bort djuren och de perenna växterna, och misshandlar det naturliga ekosystemet i jorden, och lämnar marken bar. Då kommer marken att bli översvämmad varje gång det regnar – med erosion som följd – men vattnet kommer inte att stanna i jorden. En del kommer att rinna rakt igenom, ta med sig näringsämnen (och ev. kemikalier), och förorena grundvattnet. Resten kommer att avdunsta. För att över huvud taget kunna odla någonting, tar vi då till kemisk gödning och konstbevattning. Den kemiska gödningen förstör jordstrukturen och den vattenhållande förmågan ytterligare. Konstbevattningen tar slut på ytvattnet – sjöar och floder torkar ut. När dessa är uttömda, börjar vi pumpa upp vatten från grundvattenreserverna. Och när dessa är slut? Konflikter om vatten blir allt vanligare i vår värld.

Försaltning är ett annat problem som förstör matjorden. Det kallas också Soil Cancer: Den perenna växtligheten i form av gräs, buskar och träd har djupa rötter som reglerar grundvattennivån. När dessa tas bort, stiger grundvattnet mot ytan. På vägen löser de upp salter och tar dem med sig. Saltvattnet tränger hela vägen upp till ytan. Saltet gör att växterna dör. Deras rötter kan inte längre suga upp vatten och näring ur jorden. En försaltad mark är förlorad. Konstbevattning är en vanlig orsak till försaltning.  Saltet hotar nu en tredjedel av världens åkrar. Uppskattningsvis 2 miljarder hektar per år går förlorade. Vi behöver en modell för matproduktion som utgår ifrån ett ekosystemtänk. Vi har inte råd att gå miste om den perenna växtligheten och den naturliga matjordens ekosystemtjänster.

En frisk jord är en kolsänka – den lagrar koldioxid från atmosfären. När vi röjer marken, tar bort den naturliga växtligheten, och plöjer upp och förstör matjorden – då avgår växthusgaser till atmosfären. Det pratas mycket om köttproduktionens klimatpåverkan. Men titta närmare på den frågan, så ser du att det i själva verket handlar om foderproduktionen klimatpåverkan. Kraftfoder görs av spannmål och baljväxter – frön från ettåriga gräs som odlas i monokulturer. Miljöpåverkan från denna produktion kvarstår ju, även om den används till människoföda. Omfattningen minskar, hävdar många. Men förstörelsen fortsätter – bara i lite långsammare takt. Och faktum kvarstår att matjorden är en ändlig resurs. Är det först när vi har gjort slut på den som vi kommer förstå att vi inte kan äta pengar? Bara med en matproduktion som bygger upp matjorden i stället för att bryta ner den, finns det en framtid för oss människor. I ett integrerat system med idisslande djur, där de perenna växterna och jordens ekosystem gynnas i stället för att bekämpas, behåller vi ekosystemtjänsterna och detta är en matproduktion som är långsiktigt hållbar. Då gynnar vi den biologiska mångfalden i stället för att utarma den. Och då tar vi koldioxid från atmosfären, och lagrar kol i jorden.

När vi förbrukar matjorden och underminerar den naturliga fruktbarheten, gör vi oss beroende av en livsmedelsproduktion som bygger på insatser av tillförd energi. Maskinerna och kemikalierna ska kompensera för de ekosystemtjänster som har gått förlorade. Idag produceras stora delar av våra livsmedel med hjälp av fossila bränslen. Alla ser att detta inte är hållbart. De fossila bränslena är ändliga resurser, och de börjar sina. Om vi ska fortsätta med denna modell för livsmedelsproduktion, måste vi ersätta dem med någon annan form av tillförd energi. Den lösning som framförs är biobränslen. Odlingen av dessa för dock med sig samma miljö- och resursrelaterade problem som annan odling: Marker ska röjas och plöjas upp, dyrbar matjord ska förstöras, koldioxid ska släppas ut i atmosfären, och så vidare. Odling av biobränslen till jordbruksmaskiner – och bilar – konkurrerar med livsmedelsproduktionen redan idag. Matpriskrisen 2008, som orsakade matkravaller och hotade den politiska stabiliteten i 33 länder – kom delvis av satsningen på biobränslen. Fenomenet landgrabbing – ett slags nykolonialism där privata intressen med sina stater i ryggen roffar åt sig mark i fattiga länder – har delvis att göra med att säkra tillgången på mark för odling av biobränslen.

Den ohållbara modellen för livsmedelsproduktion har ställt oss i en situation där merparten av jordens landyta är obrukbar. Såhär ser fördelningen ut: 28 % är alltför torr. 23 % har kemiska problem. 22 % är alltför grund. 10 % är alltför blöt. 6 % är permanent frusen. Bara 11 procent består av brukbar jord. Och den andelen minskar hela tiden.

Vi behöver hitta fram till en hållbar modell för livsmedelsproduktion. Om ekosystemet självt kan utföra de tjänster som vi behöver för att få produktivitet – då kan vi minimera vårt beroende av tillförd energi. Då behöver vi inga kemikalier. Och då kan vi gynna, i stället för att förstöra, vår matjord.

FAO har utlyst 2015 som International Year of Soils – matjordens internationella år. De konstaterar att så länge som matjorden hotas, står hållbar matproduktion, livsmedelstrygghet, och ekosystemtjänster på spel.

Men vi kan inte vänta på att lösningarna ska komma uppifrån. Lösningarna måste komma från gräsrötterna. Bokstavligt talat!

"Let's talk about soil" https://www.youtube.com/watch?v=invUp0SX49g